V, fildelning & upphovsrätt


En fråga om straffskala by Micke vK
14 augusti 2008, 1:00
Filed under: Uncategorized

Mikael Wiehe skrev en debattartikel i DN i somras, inte långt efter vänsterpartiets kongress. Jag har använt den som utgångspunkt i många diskussioner, för jag tycker att den uttrycker precis var fildelningsdebatten befinner sig idag.

Wiehe skriver långt och länge om vilka problem fildelningen orsakar, och om hur folk inte vill betala för musik. Det finns mycket att invända i sak, men nyckelpoängen kommer framåt slutet.”Nå, hur gör vi då”, frågar sig Wiehe, och slår snabbt fast: ”Ja, jag tror definitivt inte att bästa sättet är att bura in dem som laddar ned.”

I våras beslutade en tingsrätt att en kille från Linköping skulle dömas till villkorlig dom – i princip ett fängelsestraff – för ett ”brott” som motsvarar att bränna en bland-CD åt en kompis. Det fanns inga kommersiella intressen inblandade, ingen uppseendeväckande stor samling, ingenting som gjorde honom till mer än en helt vanlig fildelare bland en miljon andra svenskar.

Utan att dra för stora växlar på en tingsrättsdom, finns det all anledning att varna för vart vi är på väg. Domen öppnar för ett samhälle där vem som helst av oss – det är mycket få som aldrig piratkopierat något nånsin – kan väljas ut och dömas till absurdt hårda straff. Det öppnar också i sin förlängning för en fullständig uppluckring av reglerna för husrannsakan: vem som helst kan på goda grunder misstänkas för fildelning.

De här absurda straffnivåerna kommer av att det fortfarande är närmast omöjligt att dra fildelare inför domstol. Du kommer inte kunna dömas för illegal fildelning om du inte råkar erkänna, som killen i Linköping. (Använder du BitTorrent har du dessutom satt den nuvarande straffskalan ur spel.) Vad vi ser är en grotesk variant av logiken att avskräckningsvärdet motsvarar straffets tyngd gånger risken att fällas. För den som tar sig uppgiften att försöka stoppa fildelningen med avskräckande lagstiftning, kommer straffnivån därför aldrig att räcka.

Frågan om att bura in fildelare är fildelningsfrågan, i sin dagsaktuella form. Frågan handlar inte om ungdomar running wild, utan om domstolar running wild.

Att säga att vi ska sluta försöka sätta fildelare i fängelse, är att säga att vi ska ge upp hela det förbudsprojekt som håller på att konstrueras uppifrån. Är vi överens så långt har vi en hel del gemensamt arbete framför oss: storbolagens lagstiftningsångvält är fortfarande i rullning. Då har vi lagar att ändra, internationella avtal att skjuta i sank. Då får vi istället diskutera hur vi ska se till att kultursektorn får de förutsättningar vi vill ha, trots eller med hjälp av fildelningen. Då är vi på samma bana.

Den fråga om fildelningens vara som Wiehe vill dra upp i sin artikel är däremot redan avgjord. Den avgjordes för ett par fem år sedan då fildelningen slog rot på allvar i Sverige. Debatten idag är en debatt i efterhand: hur vi ska hantera den utvecklingen.

Naturligtvis finns det en viktig skillnad mellan linjen att göra fildelningen till ett i praktiken straffritt brott, och att göra den till en laglig rättighet med positiva förtecken. Men det händer något med de flesta som väl tar steget från strafflinjen: tanken att fri spridning kan samexistera med starka ekonomiska villkor för kulturen sätter sig där nånstans. Rätt vad det är kan perspektivet ha slagit om. Det är det jag hoppas på.

Micke

Annonser

9 kommentarer so far
Lämna en kommentar

Word!

I praktiken samexisterar faktiskt fri privat fildelning med kommersiell upphovsrätt och har gjort så under många år, och det verkar inte som att artisterna svälter mer än vanligt. Tvärt om lägger vi mer pengar på kultur idag än någonsin.

Det enda resultatet är en lagstiftning som i stort sett alla struntar i och som därmed försvagar respekten för lagar i allmänhet.

Kommentar av Jörgen L

De som drabbas hårdast av fildelning är inte musiker eller filmskapare. Idag är datorspelsbranschen större än film och musikindustrin tillsammans, men från dessa företag hörs knappt ingenting. Spelföretagen har alltid varit utsatta för kopiering (långt innan musik började kopieras), men de klagar inte, de har förstått att kopieringen kan ses som marknadsföring. Sen tycker jag att debatten är väldigt konstig, det talas hela tiden om de stakars musikerna, men det är inte musikerna som det handlar om. Det allting handlar om är ifall en bransch som säljer musik på en plastbit skall ha rätt att existera med hjälp av lagar. Tänk om vi en gång i tiden hade förbjudit bilar, för att dessa hotade tillverkarna av hästvagnar.

Kommentar av Kålan

[…] Dels Ann-Mari Engels inlägg i kongressdebatten där hon uttrycker sin skepsis, dels ett inlägg av Mikael von Knorring där han argumenterar för varför fri fildelning är den enda rimliga vägen […]

Pingback av Konstruktivt av (v) om fildelning « Christian Engström (pp)

Kålan: Jag tror du har fel om datorspelsföretagen – de kan vara ganska högljudda om piratkopieringen. De är det också med viss rätt. PC-spelsmarknadens motsvarigheter till konsertintäkter är nog ganska begränsade, även om merchandise och servertjänster kan stadga upp ekonomin för en del projekt. Vi kommer se över frågan från ett datorspelsperspektiv också.

Kommentar av Micke vK

Jag tror inte man skall försöka angripa den här frågan med entreprenörshatten på. Det finns en anledning till att de flesta av oss inte är entreprenörer. Det faktum att vi ”icke entreprenörer” inte kan komma på fungerande affärsmodeller bevisar absolut ingenting om marknadens förmåga att hitta på dem.

Dessutom så skall vi vara försiktiga med att dra slutsatser utifrån enskillda näringsidkare. Det säger sig självt att nya teknologier och deras påverkan på marknaden förändrar förutsättningarna för befintliga och kommande företag att göra affärer. En sådan förändring följs förståss av konkurser och andra missöden. Dessa är dock ingen indikation på något dåligt. Det är helt enkelt så entreprenörer lyckas forma nya marknader, vissa misslyckas och andra lyckas. Båda typer är viktiga som inspiration och varnande exempel för kommande entreprenörer.

Att titta på en marknad som verkar gå under och dra slutsatsen att den måste räddas är också dumt. En marknad som går under är med största sannolikhet på väg ut eftersom konsumenter har hittat roligare saker att lägga pengar på. Människor har valt andra nöjen. Vem har egentligen rätt att påstå att dessa människor har valt fel och att lagstiftning måste förändra deras valmöjligheter?

Kommentar av John Nilsson

Det som är den springande punkten i debatten är ju huruvida en upphovsman (eller dess agenter) har rätt att kontrollera användningen av verk han skapat.

Ersättningsfrågan är ett icke-problem som lätt kan avhjälpas med nya affärsmodeller och kulturbidrag.

Det som måste lösas är problemet med efterkonstruktionen ”den immateriella äganderätten” (vilken naturligtvis inte kan rättfärdigas), huruvida Wiehe har rätt till den kontroll som gör att han kan hindra oss från att sprida ”hans” verk.

Kommentar av Johan Ronström

Om en sädan ”rätt” att kontrollera spridningen av publicerade verk inte kom i konflikt med en massa annat så hade den inte varit nåt större problem att ställa sig bakom, men det är ju precis det den gör.

Om man ska ha en sådan ”rätt” så ska den gå att upprätthålla utan att det inkräktar på en massa andra rättigheter vi har, och det är just det som inte låter sig göras.

Detta har lagstiftaren till dels insett eftersom det finns ett privatkopieringsundantag i upphovsrätten, man har rätt att ta kopior för eget bruk och till en mindre krets. Anledningen till detta är att man inte kan ha en lag där detta är förbjudet eftersom det dels skulle göra alla till lagbrytare, dels är omöjligt att beivra utan att det ger oacceptabla konsekvenser för privatlivet.

På samma sätt är det i grunden med fildelningen när den sker mellan privatpersoner utan att pengar byter ägare. Den går inte att beivra, alla har tillgång till verktygen, och det skulle vara absurt att lägga polisens resurser på att utreda och lagföra 1,5 miljoner svenskar när enda motivet är att skydda en döende distributionsindustri.

Dessutom går den inte att beivra utan att antingen ställa en polis vid varje dator, eller genom massavlyssning av vår kommunikation. Om vi är kritiska till att FRA ska ha såna rättigheter för att ”skydda rikets säkerhet” bör vi väl vara 100-falt mer kritiska för att samma sak ska tillåtas för att skydda skivbolagens vinster.

Kommentar av Jörgen L

[…] En fråga om straffskala […]

Pingback av Möte med Pierre Ström « V, fildelning & upphovsrätt

[…] kika noggrannare på domen, men en slutsats jag är beredd att dra på rak arm är att frågan om straffskalan har blivit en ännu enklare punkt att angripa. Det kommer vara oerhört svårt att försvara […]

Pingback av Pirate Bay-domen: Bisarrt var ordet « V, fildelning & upphovsrätt




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: