Några fynd från piratjägarlagen

Några fynd från piratjägarlagen by Micke vK

12 oktober 2008, 21:45
Filed under: Uncategorized

Från lagrådsremissen:

”När någon begår ett intrång via Internet kan andra, exempelvis en rättighetshavare eller en polismyndighet, i regel se den aktuella abonnentens IP-adress” (s 132)

Lagen reflekterar knappt över möjligheten till anonyma fildelningsnätverk. Av det jag sett hittills beror det på att inte ens antipiratlobbyn tänker längre än ”Det går att se IP-adresser – dags att åtala!”. Jag minns en stackars IT-expert som kallats in till moderaternas fildelningsseminarium i våras som förgäves försökte förklara att anonym fildelning finns runt hörnet. Ge användarna en knuff så är vi snart där.

”Genom en enkel sökning på Internet kan en sådan IP-adress i regel härledas till en viss Internetleverantör. Ofta kan Internetleverantören i sin tur härleda denna adress till en viss abonnent. På så sätt är det alltså möjligt att härleda intrånget till en viss abonnent.” (s 132)

Ofta, men inte alltid. Det finns inget krav på internetleverantörer att lagra den informationen.

”Några remissinstanser, bl.a. IT & Telekomföretagen, har påpekat att den som avkrävs information i vissa fall kan sakna tillgång till den begärda informationen. Som närmare beskrivs i avsnitt 8.2.4 innebär dock regeringens förslag att skyldigheten att lämna information ska inträda först när en domstol har beslutat om detta. Vid denna prövning ska domstolen bl.a. ta ställning i frågan om den som yrkandet riktas mot har faktisk och rättslig möjlighet att lämna den begärda informationen. Om det framkommer att personen i fråga saknar möjlighet att efterkomma rättighetshavarens begäran, ska denna begäran alltså avslås.” (s 151)

Det öppnar för ett initiativ där folk frågar sina internetleverantörer hur mycket information de egentligen sparar, och där den rätten till integritet blir ett konkurrensargument operatörer emellan.

”Det gör det möjligt för rättighetshavaren att kontakta abonnenten och kräva att han eller hon ser till att intrånget upphör. I förlängningen innebär en sådan ordning att rättighetshavaren kan, när det anses vara påkallat, väcka en civilrättslig talan mot intrångsgöraren och t.ex. kräva skadestånd.” (s 132)

Från abonnent till intrångsgörare på två meningar. Jag tror inte det är långsökt att säga att en av lagens poänger är att ge en signal om att vi inte kan hålla på och krångla med bevisning om vem som gjort vad på datorn. Däremot händer inget juridiskt i den frågan, vad jag sett, och därmed kvarstår samma problem som tidigare med att fälla folk som inte själva erkänner.

Det är inget konstigt med att någon annan använder den IP-adress jag abonnerar på, inklusive att det är någon jag aldrig träffat. Det kan mycket väl ske med mitt goda minne, genom ett öppet trådlöst näverk.

Några andra saker jag noterade:

• Inget verkar ha hänt med straffskalans DC-fixering. En fälld torrentanvändare verkar kunna ducka de höga böterna också i fortsättningen.
• I lagrådsremissen finns ingenting om de problem just den här ordningen har lett till, i USA och närmare än så. Av naturliga skäl finns inget av det svenska rättsväsendets magplask med heller. För de som vill få igenom lagstiftningen är det viktigt att styra undan den sortens diskussion om faktisk praxis, och motsatsen gäller oss som vill stoppa den.
• Stycke 11, på s 199ff, ser ut som ännu en bekräftelse på det Rasmus Fleischer brukar trycka på: att dagens immaterialrätt handlar mer och mer om verktyg. Tyvärr kan jag inte avgöra om det som står där har någon betydelse i fildelningssammanhang eller inte: men nog kan programkod vara ”hjälpmedel”?

Micke

2 kommentarer

2 kommentarer so far
Lämna en kommentar

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI